att förlora någon

Jag menar inte att "göra slut" med en vän, pojk- eller flickvän utan jag menar att verkligen förlora någon. Någon dör, går bort, går ur tiden, finns inte mer, borta.

Jag var på en begravning för första gången (som jag minns) 2003, i februari måste det ha varit. Jag var drygt 15 år och det var min morfars bror som hade dött. Han var några år över 90 så det var inte helt oväntat men det var självklart jättejobbigt. Allra mest på grund utav att jag såg hur ledsen det gjorde min morfar och min mamma.

Nästa begravning var 2005, i januari, min älskade och helt fantastiska farmor gick bort i mellandagarna '04. Jag blir tårögd bara jag tänker på henne, som tur är har jag och mina syskon underbara minnen av henne. Som hon förgyllde vår barndom. Det har gått över 5 år men jag saknar henne lika mycket, om inte mer, än idag. (Det finns ju ett ordspråk; Inget ont som inte för något gott med sig. Ren och skär lögn för min fina farmors död förde inte något gott med sig. Överhuvudtaget.)

Några månader senare, var det min mammas moster som gick bort. Min mormors tvillingsyster. Min mormor som jag aldrig fick träffa.

I september, samma år ('05), försvann också min älskade morfar, efter 93 år på denna jord. Den här gången var det jobbigaste också att se min familj i så stor sorg, min mamma och mina bröder som stod honom närmast. Jag saknar honom och alla hans historier, historier som man samlar på sig efter så många år. Jag saknar till och med att han inte kommer på min födelsedag. Han var så skrockfull och jag fyller år på det otursdrabbade datumet 13.

Hösten 2007 gick en klasskompis sen högstadiet bort i cancer. För första gången kände jag mig dödlig. Bara 20 år gammal och redan slut. Vi stod inte varandra nära men jag gick för att säga farväl, det är jag glad för idag. Fruktansvärt att en så levnadsglad tjej bara kan försvinna och kvar är hennes familj, föräldrar som inte ska behöva se sina barn så. Föräldrar ska inte behöva begrava sina barn.

Vid den här tiden hade alla mina äldre släktingar gått ur tiden och efter det allt för tidiga dödsfallet av min gamla klasskompis så trodde jag att äntligen, nu blir det inga fler begravningar på några år. Nu är det äntligen "klart" men livet vill inte alltid så väl.

31 oktober 2009, för drygt ett halvår sedan, valde en vän, min äldste brors bästa vän, att ta sitt liv. Chock, panik, ilska, smärta, sorg, alla känslor man nu kan känna i ett enda virrvarr. Det värsta har äntligen börjat klinga av men det är ständiga påminnelser runt omkring en. Det här ändrade så mycket i mitt liv och jag tvingades göra val, för mitt eget bästa, även om det sårade andra. Jag var tvungen för att komma ur det här. Det här är fortfarande något som är jobbigt att prata öppet om men ändå känns det viktigt att göra det, inte hela tiden men nån gång, då och då.

Det är en jävla klyscha men man ska aldrig ta livet för givet. Allt kan hända. Lev det på det sätt du själv väljer, ut och res och se världen eller stanna i din håla till hemort och skaffa åtta ungar, mig kvittar det. Så länge du gör det du vill.

Anledningen till att jag skrev det här, nu, är att under de senaste dagarna, ensam i min lägenhet inte har kunnat undgå att tänka på allt detta.

Trots smärtan och saknaden som dödsfall för med sig så är jag lyckligare idag än vad jag varit på många år. Det finns så mycket fina människor i mitt liv just nu som får mig att må så bra! Det finns inget som är värt så mycket.