En sak som inte gör min irritation och negativa syn på livet, för idag, något bättre är att jag har ingenstans att ta vägen. Alltså inget rum att stänga in mig i... Jag är konstant omringad av människor, som jag visserligen tycker mycket om, men som jag inte kan välja att umgås med eller inte. För dom är bara där, hela tiden.
Jag har bott för mig själv i nästan ett år och jag har nästan aldrig tyckt att det varit jobbigt, med ensamheten alltså. Har jag någon gång tröttnat på att vara för mig själv så har det bara varit för mig att antingen åka hem-hem eller till skolan för att träffa människor.
Det är den här bristen på att få vara för mig själv som utlöst den här känslan hos mig, den här känslan av irritation och bitterhet. Känslan av att ingenting är bra. En konstig sak att känna när jag vet att det ju egentligen är ganska bra just nu. Jag känner mig instängd och trängd, i en miljö där jag inte kan stänga in mig.
Det finns ytterligare en sak som påverkar mitt humör och det är ovissheten. Jag avskyr att inte veta hur saker och ting är eller hur dom kommer att bli. Att inte veta vad folk tycker, när man själv tycker så mycket, är väldigt jobbigt. Förmodligen kommer tiden att utvisa hur läget är... Jag hoppas bara att den där tiden inte tar för lång tid på sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar