annorlunda

Det är så mycket nu. En hel massa i skolan och mitt i det ska det flyttas. Samtidigt som tankarna inte riktigt orkar med. Det har gått ett år nu i helgen som var. Ett år sen samtalet kom. Ett år sedan som så mycket blev annorlunda.

Många saker blev annorlunda just för att du försvann och en del saker är bara annorlunda för att tiden har gått. Livet har gått vidare och mitt liv är nog egentligen näst intill så bra som det kan bli för tillfället. Så som jag har det nu, så trodde jag aldrig att jag skulle ha det för några år sedan. Då kändes mycket hopplöst och självförtroendet var i bott.

Nu, nu är så mycket annorlunda. Jag tog mod till mig att göra slut på en livslång så kallad vänskap. Det gör fortfarande ont och jag får ont i magen med tanke på att jag snart förmodligen kommer att behöva konfronteras och kanske ställas till svars men mina känslor har inte ändrats. Jag har inte saknat. Jag har nästan bara känt lättnad.

Jag har träffat en fin person, som jag egentligen vetat om länge men aldrig direkt tänkt på. En fin person som jag spenderar stor del av min tid med. Allt är inte lätt alla gånger när man inte har en aning om hur det är meningen att det ska vara. Jag vet bara att jag tycker om honom och att jag hoppas att vi får lång tid tillsammans. Det känns ju så rätt.

Min familj, och jag, har fått ett tillskott i familjen. En brorsdotter, en söt liten tjej som växer och mår bra. Hon har en storebror som utvecklas för varje dag och som jag älskar något så ofantligt mycket. En tanke på honom och man vill bara le.

Jag har mina tre bröder. Jag vet inte hur allt egentligen står till med dom men jag hoppas och tror att dom ändå mår bra, trots allt. Jag vet inte vad jag hade varit idag utan dom.

Mina föräldrar. Ja, två personer som kan bråka något så fruktansvärt men ändå hålla ihop och skratta tillsammans efter ca 35 år ihop... Jag kan irritera mig jättemycket på dom och särskilt på mamma men samtidigt vet jag inte vad jag hade gjort utan dom. Dom finns alltid där och ställer upp.

Vännerna. Dom är verkligen inte många. Fler bekanta nu än för några år sedan men de riktigt nära har krympt till antalet. Jag har Johanna, som jag känt sen första dagen i skolan. Hon bor inte här längre så vi ses och hörs inte särskilt ofta men det märks inte när vi väl ses. Sen är det Jennifer. Den finaste. Vi ses inte allt för ofta vi heller men jobb, skola och pojkvänner på olika tider hit och dit, det gör sitt men det vet vi båda två.
Men att veta att hon finns där, det betyder allt.

Jag har tagit tag i mitt liv, jag har börjat plugga. På riktigt och det går faktiskt ganska bra. Jag är lika förvånad varje gång jag ser ett godkänt eller till och med ett VG i omdömesraden. Jag vet inte varför men det har känts som om jag inte kan längre. Att jag inte skulle räcka till men än så länge gör jag faktiskt det. Det är en märklig känsla...

För ett år sedan visste jag ingenting, jag trodde jag ville hålla på med något kreativt, att jag skulle läsa vidare på någon form av konstskola. Jag gick på Kyrkerud och umgicks med finfina människor som jag saknar något så väldigt ibland. Ibland undrar jag om jag verkligen ens har träffat dom eller om det bara är något jag har fantiserat ihop.

För ett år sedan trånade jag fortfarande efter en gammal bekant och hoppades gång på gång att det skulle bli något mer. För att gång på gång bli besviken och låtsas som om jag inte brydde mig.

För ett år sedan valde du att lämna oss. Du valde att försvinna. För det kommer jag aldrig förlåta dig men jag kommer alltid att sakna dig. Sakna och minnas.

För ett år sedan var allt så annorlunda.