Jag sitter hemma. Ensam. Herrn jobbar och slutar inte förrän runt 01 i natt. Jag hade planer på att vara lite huslig efter jobbet. Hade tänkt sy gardiner, baka tekakor, tvätta, byta sängkläder och ja... inget av det har jag gjort.
Jag, ja, orkade bara inte. Den senaste veckan har jag känt mig tömd, tömd på energi. Det har gjort mig känslig och gjort att jag känt mig som i en svacka. Hårda ord kommer ur mig och sekunden efter ångrar jag mig.
Jag avskyr, jag hatar dom stunderna, svackorna. Det är en vidrig känsla att bli irriterad och arg på mig själv för att jag vet att jag är fånig, onödigt hård, lättirriterad och känslig. Jag vill bara krypa in under skinnet på mig själv och förinta den där personen i mig som är så svag. Fast att jag egentligen är så stark. Eller? Ja.
Jag är så tacksam för att han finns i mitt liv. För att han kan hantera mina utbrott, min irritation. För att han aldrig är lika långsint som jag.
Jag är inte tacksam för att han står ut. Han ska inte stå ut. Jag "står inte ut". Människor ska inte stå ut med varandra. Det är inget liv. Jag vill ha ett liv. Jag har ett liv. Med bra människor runtomkring.
Det är ett bra liv. Jag har ett bra liv.
Åh jag känner så väl igen den där känslan, när man bara ryter ifrån, och ångrar sig exakt samtidigt.
SvaraRaderaVad skönt att din karl står kvar och klarar av att leva med dig just då. Det är precis så det ska vara. :)
Jag säger alltid till Hass: "Det är bra att du står ut med mig", men han säger precis som du. Att han inte står ut. Att han lever med mig.
Hurra för kärlek och förstående män!