Ja, idag, den 28 december är det sju år sedan min fina farmor försvann ur våra liv. Hon betydde otroligt mycket för mig och det är en av de tyngsta dagarna i mitt liv. Hon är så otroligt saknad.
Det var hos henne jag och mina syskon var när mamma och pappa jobbade. Vi gick aldrig på dagis utan vi var hos farmor i stället. Vi kallade henne aldrig för farmor, det är först efter att hon gick bort som jag börjat med det. Nej det var smeknamnet Hanna vi kallade henne. Hon bröt ganska mycket på danska, fast det var inget jag tänkte på då utan det är när jag kollat på gamla familjefilmer som jag hört det.
Hon var tuff min farmor. Hon var i sena tonåren och tidiga 20-årsåldern under Andra världskriget, hon och min farfar (som jag aldrig hann träffa) var båda danska och flyttade till Sverige med min pappa i början av 1950-talet. Dom flyttade runt en del tills de hamnade på min födelseort. Hon tog aldrig körkort utan körde runt på en gammal moped, tills det blev lag på att ha hjälm. Då slutade hon.
Hon lagade fantastisk mat och bakade de godaste kakor och tårtor. Jag fick alltid en fin fjärilstårta, prinsesstårta eller måntårta när jag fyllde år.
Jag brukade sova över hos henne, till frukost åt vi tekakor, till middag stuvade makaroner och fläsk. Vi brukade kolla på Hem till gården och Rederiet tillsammans eller spela Bingo Lotto ihop. Vi löste korsord i Hemmets Journal som hon prenumererade på.
Jag var 17 år när hon gick bort och jag önskar att hon hade vart här än idag, delaktig i mitt vuxna liv. Jag är dock tacksam över den tid vi fick tillsammans och jag har för alltid fina minnen med mig.
Ta vara på era nära och kära, för en dag är det för sent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar